En lite mindre bagare

Nu skall jag hänga ut mig själv, sådant som man brukar bli varnad för att göra på nätet, men jag skiter i det och hoppas att min inlägg gör att det går upp en ljus för några människor. Ett litet försök att göra världen lite bättre helt enkelt. Och om världen inte skulle bli så mycket bättre har jag i alla fall gett folk något att skvallra om, kan riktigt se framför mig hur djungeltelegrafen går varm i Håska "Har du hört att Karolina i Boderås egentligen är en skäggig dam?". Jag bjuder på det, det händer inte så mycket i Håska och dessutom får jag väl bidra med något nu när jag snart hjälper till att stjälpa deras Håcksvik-500 vision (de skall försöka bli 500 invånare och jag flyttar snart hehe).

Att vara bagare har länge förknippats med en viss kroppsform, karakteristiskt för en bagare är att denne (pratar vi karakteristiskt så är det ofta en man därav valet av ordet denne) har en viss rondör. Vid de flesta avbildningar av en bagare är denne för det första man, för det andra något äldre och för det tredje rund som en boll. Stämmer långt i från alltid med verkligheten men vi kan nog konstatera att det finns ett visst hot mot den slanka kroppsformen när man är bagare, väldigt mycket godsaker har man både möjlighet att framställa och att smaka på. Nu finns det olika rön om vad man bör äta för att må bra LCHF, GI, Viktväktarna, Atkins osv förespråkar alla olika kostvanor men alla verkar rörande överrens om att sötsaker inte är att rekommendera om man vill hålla sig slank. Nu finns det givetvis bagare som lyckas hålla sig slanka men för ganska många ger sötsakerna en förhöjd hotbild mot kroppsformen. Nu är jag bara bagare på låtsas men jag tillhör definitivt kategorin där sötsakerna har skapat rondör. På sista tiden har dock bagerskan "blivit av med några smör- och mjölpaket" och blivit några storlekar mindre och det är detta jag vill diskutera.

Jag har gått ner i vikt! Vi kan börja med att konstatera att jag är medveten om detta, konstigt vore annars när det är ungefär 40 st smörpaket a´500 g som jag tagit bort från kroppen. Det är ganska mycket och märks faktiskt, tro det eller ej. Anledningen att jag skriver så är att förvånansvärt många männsikor verkar tro att jag inte märkt det och ser det som sin uppgift att informera mig om att jag blivit mindre. Precis som om jag skulle gå runt och klura på varför mina kläder blivit för stora och de äntligen presenterar orsaken för mig. Trots antalet smörpaket som är borta så är jag inte pinnsmal, jag har fortfarande en del smör kvar på kroppen, men jag har passerat den magiska gränsen, gränsen då det tydligen är okej att högt kommentera andra männsikors utseende. Så de senaste månaderna har jag bland annat tvingats bemöta följande kommentarer:

• Meeen vad liten du blivit (sagt med orolig mammablick)
• Du har blivit lite mindre va? (sagt med frågande blick)
• Gud vad smal du blivit. Är det frivilligt?
• Du har gått ner i vikt va?
• Har du slutat äta? Nähä. Eller det är klart du tränar väl sju dagar i veckan i stället.
• Du är inte sjuk va?

Jag vet inte varför folk envisas med att kläcka ur sig sådant, förväntar de sig att jag skall bli glad? Förväntar de sig att de skall rädda mig? Eller föväntar de sig att få reda på en saftig nyhet om att jag är sjuk så att de har något att skvallra om? Jag tycker att jag mår bra och är stark och pigg, men tydligen ser jag i andras ögon ut som ett vrak, ett sjukt vrak som inte äter. Det jag framförallt undrar är varför det är okej att kommentera en persons vikt när den gått ner men inte när den gått upp? Skulle jag gå upp 20 kg skulle ingen uttrycka oro, ingen skulle undra om det är frivilligt, inte skulle kommentera att jag blivit stor, ingen skulle fråga om jag börjat äta mer och ingen skulle fråga om jag slutat träna. Möjligtvis skulle det pratas om det men då utan att det når mina öron. Eller jo det finns vissa männsikor som talar om det och de är oftast läkare eller äkta makar (de sistnämda får då argsinta blickar och antagligen inte möjlighet till sex med frugan på länge efter den typen av uttalanden...). Jag har fått det omtalat för mig, en snäll läkare som lade fram klara bevis för min viktuppgång, mitt nekande hjälpte inte han hade nogranna viktnoteringar i sin journal... Jag grät en skvätt, förbannade aset och gick hem och tog tag i mitt liv. Jag har i större delen av mitt liv vägt för mycket, ingen av de männsikor som idag kommenterar min kroppsform har då någonsin sagt något. För så är det tydligen, det är okej att kommentera att folk är smala men inte att de är feta. Jag förväntas tydligen bli glad av att någon frågar mig om jag är sjuk när jag tappat 20 kg genom hårt jävla slit. Jag förväntas acceptera att någon kommenterar mina matval när jag går ner i vikt men inte när jag är fet. För hur är det nu vad är egentligen farligast, att vara normalviktig eller överviktig?

Vikt är känsligt tycker många eller åtminstone är övervikt känsligt. Det är ok att säga att någon är alldeles för smal men inte att den väger för mycket. Jag träffar och ser dagligen människor som är för feta, skulle jag påpeka detta skulle jag antagligen bli hatad med stort H. Så gör man bara inte! Inte ens till människor i vår närhet är det ok att påpeka att de är feta, förekommer regelbundet att folk frågar tidningarnas relationsspalter hur de skall framföra till sin sambo/man/fru att de väger för mycket och har blivit oatraktiva på grund av detta. Övervikt är känsligt och folk blir sårade när det påpekas. Vill ni veta en hemlis? Folk kan faktiskt ta illa vid sig och tycka att det är jobbigt att prata även om normal vikt. Jag kommenterar aldrig en persons vikt, tycker jag att någon blivit smal så kan jag istället säga "Vad snygg du är" det värmer mer än att säga "Guuud vad smal du blivit".

Förövrigt är det också tydligen okej att tala om för mig hur korkad jag är som för det första tränar flera timmar i veckan (till och med i bland på lunchrasten hemska tanke), för det andra inte äter godis, för det tredje inte röker eller dricker i stor omfattning och för det fjärde allmänt håller igen på sötsaker och annat onyttigt. Om jag säger att jag tränat är det ofta någon som måste klanka ned på det "Jaså du är en sådan där duktig jävel", "Träning är inget för friska människor", "Typiskt fruntimmer, jag har ett fysiskt jobb det räcker för mig", "Tränat på lunchen? Du är inte klok! När äter du då?" (här kan jag lugna er med att säga att jag gör både ock) osv osv. Likadant med det där med att jag inte äter godis, när jag talar om att jag inte gör det får jag oftast tryckt i halsen att jag är en hemsk person som får alla som äter godis att må dåligt för att de gör det. Kan någon vara snäll att förklara för mig varför man måste hålla på att klanka ned på männsikor på detta viset? Varför måste man förklara varför man avstår alkohol när de som dricker skiten inte tvingas förklara sig? Varför måste man sträva efter att få folk att må dåligt över något som egentligen är bra? Jag är typen av person som lever enligt devisen "Sköt dig själv och skit i andra", detta innebär inte att jag inte bryr mig om andra människor utan att jag låter folk leva sitt liv som de vill. Jag trycker inte ned någon för att den dricker alkohol, hellre sitter i soffan än tränar, käkar 1 kg lösgodis och 500 g chips varje fredag eller väger 25 kg för mycket. Jag väljer hur jag vill leva mitt liv och accepterar att alla inte vill leva på samma sätt. Kan då folk vara snälla att acceptera mig på samma sätt?

Men eftersom det tydligen finns så många frågor och funderingar kring mig kommer nu denna sanna historien så att ni slipper fundera mer.

HAR JAG GÅTT NER I VIKT?

Ja det har jag, vägde 88 kg i höstas och nu står vågen på 66 kg ungefär. Har dock under en en tid i mitt liv vägt så mycket som 106 kg.

VARVIKTNEDGÅNGEN FRIVILLIG?

Ja det skulle man kunna säga, det är ingen annan som tvingar mig i alla fall och det sker inte per automatik.

HAR JAG SLUTAT ÄTA?

Svar nej! Äter bättre och regelbundet men har absolut inte slutat, äter till och med onyttigheter i bland i måttlig mängd. Kör heller ingen diet, tror på det där med sunt förnuft. Äter däremot inget godis och har inte gjort det de senaste 4-5 åren ("min" tandhygienist älskar mig och tandläkarkostnaderna har blivit betydligt mindre som ett trevligt "på köpet"). Dricker väldigt lite sötsliskiga saker och äter oftast bara onyttigheter i form av kakor, sötsaker eller chips när det bjuds eller är lite festligt. Har aldrig riktigt förstått vitsen med att dricka sig stupfull och håller mig till väldigt små mängder alkohol och detta väldigt sällan (jag är en sådan torris att jag aldrig varit så onykter att jag spytt eller fått en minneslucka ett sådant tråkigt liv har jag levt), framför allt är alkohol inte så gott eller så humörhöjande att det är värt en bakfylla. Röker eller snusar inte heller, är också här så fruktansvärt tråkig att jag aldrig ens testat (mamma du borde vara stolt!).

Eftersom jag tränar mycket och dessutom har ett ganska tufft jobb måste jag äta, det går inte annars! Är oerhört noga med att ladda med energi före träning och sedan fyller jag på efteråt. För er som undrar har jag testat att träna utan att äta tillräckligt, det går inte alls!

TRÄNAR JAG SJU DAGAR I VECKAN

Ja nästan, träning eller fysisk aktivitet i någon form är en naturlig del av mitt liv. Varierar mig för att kroppen inte skall ta stryk och försöker vara måttlig, blir alltid någon/några vilodagar per vecka. Har månadskort på gym och kör där mest gruppass och varierar mellan spinning, body combat, functional moves, roddpass och cirkelpass. Går ut och går i bland och extra knäcker som joggare när andan faller på. Sedan måste ju guldklimpen få sitt också, rider 5-6 dagar i veckan.

VARFÖR HAR JAG GÅTT NER I VIKT?

Beach 2011? - Nej jag avskyr att sola och badar sällan. Dessutom bryr jag mig ganska lite om mitt utseende så det är inga problem för mig att visa mig i bikini även med en mindre tilltalande kroppsform.

Se snygg ut naken? - Nja. Är väl en trevlig bieffekt men eftersom jag oftast fryser när jag är näck och gömmer mig under ett täcke så är det av mindre betydelse. Är dessutom inte så exhibitionistiskt lagd eller nudist så jag har väldigt lite nytta av att vara snygg näck.

Utseendemässigt? - Nja. Visst är det trevligt när kläderna sitter snyggt och man är smal och slank men jag har sällan vantrivts som fet, det hör inte till min personlighet att vara utseendefixerad. Det är snarare jäkligt dyrt och kostsamt att bli mindre, är väl egentligen bara skor, mössor och vantar som man inte behöver byta ut när man går ner i vikt. Kan informera om att man även gör en bröstförminskning på naturlig väg så även BH:s måste man byta. Dessutom har jag konstaterat att jag inte tillhör det snygga gardet oavsett vikt, det står inte massa män i kö även om jag är smal så där finns heller ingen vinst att hämta där heller. Efter att eventuella intressenter läst längre ner i detta mail kommer nog den redan lilla kön bli ännu kortare. Den ende mannen som är superintresserad av mig är det för att jag ger honom mat och inte för jag är snygg, han heter Qvick och är min häst.

Häslomässigt? - JA. Som 21-åring fick jag för första gången kallduschen att jag hade högt blodtryck, trodde det var sådant som bara drabbade "gamlingar". Jag vägde då 106 kg och jag blev livrädd, särskilt med tanke på att det finns mycket hjärtproblem i min släkt. Jag tog tag i mitt liv. Senaste åren har jag dock haft en liten down-period vilket gjorde att vikten letade sig upp till 86 kg igen och återigen blev blodtrycket något högt, när läkaren sa att jag borde söka för det bestämde jag mig för att fixa det själv. Nu är vikten mindre, kondisen är bättre och blodtrycket är normalt. Jag är alldeles för ung för att medicinera för högt blodtryck och jag hoppas slippa sälla mig till skaran i min släkt som drabbats av hjärtproblem. Jag vet nu att mina värden är bra, som blodgivare får jag en regelbunden kontroll av min hälsa och senast när jag lämnade för en månad sedan var alla värden kanon.

Sedan är det en trevlig bieffekt att man blir piggare, orkar mer och mår bättre! Man orkar helt enkelt med att ha mera roligt i livet. Det är dessutom kul att orka träna och bli stark, väldigt bra för egot att hela tiden få mätbara resultat tycker jag. Jag älskar tex att sätta spänninga killar på plats på gymmet genom att orka mer än dem.

För min hästs skull? - JA. Visst är Qvick viktbärande men inte fan skall han behöva bära runt på massa extra lass bara för att jag inte orkar sköta mig. Jag har dessutom tävlings- och träningsmässiga mål för oss och om vi skall nå dit måste båda vara i form, att rida är fysiskt ansträngande och för att kunna prestera måste faktiskt också även ryttaren vara i form. Jag tävlar i dressyr och det kräver 6-8 minuter full koncentration, koncentrationsförmågan ökar om man är i bra form.

Är jag sjuk? - Tyvärr ja! Fast det är inte så illa som ni tror, det var ju det där utlovade med skäggiga damen som jag pratade om i början. Min kropp är lite speciell, inte nog med att jag är felkonstruerad och saknar diskar i mina käkleder jag producerar dessutom lite mer manligt könshormon än normalt (alla männsikor har både manligt och kvinnligt könshormon om nu någon missat det). Det beror på en del ganska intima detaljer som jag inte skriver här men är någon intresserad så ger en googling på PCO och PCO-S mängder med info. För att undvika ryktespridning så innebär inte detta överskott av manliga hormoner att jag på något sätt intresserar mig för det kvinnliga könet rent kärleksmässigt, det är fortfarande män som gäller för mig.

Att överproducera manligt könshormon ger både positiva och mindre positiva effekter:

• Viktuppgång - Eller i alla fall gör det att man lättare går upp i vikt. För det första får man ett onormalt högt sug efter främst kolhydrater, delvis därför som jag har satt upp regler för mig själv när det gäller godis. Jag kan inte äta lagom, jag vräker i mig, därför har jag gjort det helförbjudet vilket funkar bättre. Högt intag av kolhydrater = viktuppgång. Dessutom tillgodogör sig kroppen den energi som tillförs på ett effektivare sätt än hos en "normal" människa, det vill säga jag kan överleva på mindre mängd mat än många andra. Det säger sig självt att det lätt blir extra vikt när man dels har ett väldigt sug efter mat och sedan tillgodogör sig energin i maten mycket bättre. Det är faktiskt av denna orsak som defekten PCO finns kvar hos oss kvinnor, vi defekta klarar oss bättre i dåliga tider med lite mat och har därför historiskt överlevt när andra "normala" inte gjort det. Jag brukar därför lite på skoj se det positiva att jag kommer klara mig bättre än många andra kvinnor "när ryssen kommer". Men kanske är det av denna anledning som jag blir väldigt ledsen när någon påpekar något om vad jag äter i stil med "Skall du inte äta mer?". Ni skulle bara veta hur gärna jag skulle vilja! Det finns en matjävel i min kropp som hela tiden skriker ÄT ÄT ÄT ÄT MERA MAT MERA MAT MERA MAT (han försvinner aldrig jag kommer alltid få brottas med detta enorma matsug) och jag känner ingen mättnad på samma sätt som jag tror att många andra gör. Jag för dagligen en diskussion med denna jävel och det krävs enorm vilja från min sida för att orka stå emot honom. Ni skulle bara veta hur gärna jag skulle vilja slippa tänka på vad jag äter eller kunna goffa ner mig i soffan med en stor påse godis... Det är därför jag går upp i vikt när jag mår lite sämre eller har det tufft psykiskt, jag har helt enkelt inte kraft och energi att stå emot matjäveln då... Så snälla ni acceptera att jag måste äta mindre än ni andra, jag klarar mig på mycket mindre än er!

• Självdopad - Jepp jag är dopad av mig själv. En av de mer positiva effekterna, min kropp dopar sig själv med manligt könshormon vilket gör att jag får bättre effekt av träning än många andra. Det positiva med detta är att ju mer muskler jag får dessto mer energi förbränns vilket i sin tur hjälper mig att hålla vikten.

• Humörsvängningar - Jag ber alla i min närhet om ursäkt men de förhöjda halterna av testosteron gör att jag har lätt för att bli arg, irriterad och sur. Jag har lärt mig att tygla humöret ganska väl, men när jag är trött och hungrig blir det svårare för mig. Sorry!

• Finnar - Finnar på benen, finnar på arslet, finnar på ryggen, finnar i ansiktet och finnar på armarna. Det går i sjok i bland är det mycket och ibland lite. Jag är nog som tur är dock ganska förskonad.

• Hår - Det var det där med skäggiga damen, de kvinnor som just var skäggiga damer på cirkusar förr led troligen av PCO på något sätt. Höga halter av testosteron ger ökad hårväxt, ÖVERALLT. Jag har dock sluppit skägget i ansiktet än så länge och om det skulle komma erbjuder sjukvården hjälp att ta bort det för oss konstiga defekter. Skulle i och för sig kunna vara en bra extrainkomst att sitta på Texasdagen i Svenljunga som skäggiga damen och tjäna lite extra. Som sagt inget skägg men väl ben och armar som är håriga likt benen hos björnar och dessutom en snygg raggarsträng på magen har jag begåvats med. Gör man dock bara rakhyveln till sin kompis så märks det faktiskt inte och behöver inte vara något större problem. Dessutom har jag rejält tjockt och fint hår på skallen vilket är positivt.

• Intima saker - Det finns även några lite mer intima detaljer som påverkas, dessa tar jag inte här men är ni nyfikna så fråga gärna så svarar jag på ett mer diskret sätt.

Så där då har jag hängt ut mig rejält och värre skall det bli. Inga viktberättelser utan före - och efterbilder. Så varsegod lite hemska och mindre hemska bilder:

Vi börjar med de värsta, år 2006 och vågen står på 106 kg. Detta foton och några till lika fina ligger ute på nätet vilket är en ständig påminnelse om hur jag inte vill se ut igen...

Urklipp ur en bild som jag kanske inte är så glad för att den ligger ute till allmän beskådan, helt fruktansvärd är den.

Bild från förra året. En alldeles för tung Karolina på sin guldklimp Qvick.

Qvick på skönhetstävlan i toppform, nyss fått 43 poäng och titlarna BIG och BIR. Innan denna utställning var det bantning och hårdträning, dock bara av pålle och inte av matte vilket också det skulle varit behövligt.

Så kommer då vrakbilderna! Bild tagen för 3 veckor sedan, visst ser jag sjuk och allmänt vidrig ut? Tydligen är det bara jag som känner och ser något annat!

Från samma tillfälle alltså också det en såkallad vrakbild.

Detta blev hur jäkla långt som hellst och antagligen har ingen orkat läsa hela skiten. Om någon mot förmodan orkat så hoppas jag att det gått upp ett ljus och att du kanske tänker dig för en extra gång innan du kommenterar en annan männsikas vikt och utseende. Nu önskar jag bara uttalanden om att jag ser pigg och snygg ut, annars kan ni lika gärna hålla tyst!